Det var som fan
Jag fick jobbet i Göteborg och om en månad flyttar jag hem efter ett år i Stockholm.
Sista kvällen i Stockholm kan bli kul, då lirar pärlabandet Dead Moon på Debajser.
Köpte precis en biljett.
Ska på en en ny synthklubb som har premiär imorgon. För jag gillar ju synth? Äh, Junkan och
T-bone ska dit så det är därför jag ska dra dit & dra några kalla.
Betalade just räkningar på dryga 10000. What the fuck is that about? Snacka om att man är fast i systemet. Fucked for life liksom. Men va fan, nu ska jag inte klaga, jag fick ju jobbet och kan åter igen dra på Henriksberg & Kelly's, bli på arslet & supa & ljuga med Jompis & Flabbe m.fl.
Ska besikta bitchen om 2 veckor, tror fan den ska gå igenom utan strul denna gång om det inte är nån skit som rostat sönder.
God natt.
Snart...
... så börjar mitt nya liv, tänker jag ibland. Inte för att jag vet vad det skulle vara för liv och dessutom är jag ganska nöjd som det är. Jag har inga större krav på livet och jag tror inte att det händer nåt när man väl dör. Man drar runt här i 70-80 år eller nåt om man inte klantar till det innan.
Men sen har man liksom gjort sitt. Det är därför jag tänker sådär om mitt nya liv. Att man borde göra når mer med den stunden man har. Men va fan skulle det vara då? Hm, det som suger mest nu är dethär med dubbelt boende och att hänga alldeles för mycket i Stockholm. Men om jag får det jobbet jag har sökt i Göteborg så är ju det kanon, men det drar ju knappast i gång mitt nya liv. Nej, det drar igång det gamla igen. Fine by me.
Just det, en del säger ju att meningen med livet är att skaffa ungar... Hur menar dom?
Ska jag bränna de 5 procent av tiden då man inte sover eller jobbar på att byta blöjor & gå på kvartssamtal osv?
Knappast.